Direktlänk till inlägg 12 november 2009
Inte alltför allvarligt men ibland blir man ju nedstämd, tyvärr. Känner mej lite ledsen faktiskt. Ibland eller ganska ofta så blir man påmind om alla fel och brister man har och det känns tufft. Varför dömer folk ens ut en? Specifikt dom som inte ens känner mej? Jag grundar inte detta på något speciellt utan mest överlag. Jag är nog lite av en funderare och det är ju inte alltid till ens fördel direkt. Jag är oftast mej själv men det finns situationer där det inte alltid är så lätt att "bara vara". DUMT nog så anstränger jag mej och inte är det för mej själv utan för andra. Det ska man ALDRIG göra och det man heller inte ska göra är att tänka på va andra tycker om en. Det gör jag oftast inte, men ibland gör jag de och fan va fel, va jobbigt. Jag vill ALLTID kunna gå med hakan högt, känna mej lika stark som jag "nästan" alltid gör. Men man är väl inte mer än människa?! Jag är född med känslor, vilket jag ibland önskar jag inte var.
En till fundering som inte handlar om mej utan snarare om killar. FAN ska man träffa på dom för? Kan någon tala om det för mej så GÄRNA - Do it. Jag har gått ut med den inställningen att jag ser killar som tjejer. Vill INTE fastna för någon och som tur är så är det mycket sällan som jag gör det också. Men när man gör det, bara lite. Så går allt åt helvete. Det gör det visserligen även om man inte fastnar alls för dom. Hur fan tänker dom? Lär jag känna en stjysst kille så tänker jag, mm KOMPIS. nothing else. Vad dom tänker, det har jag fan ingen aning om. Jag vill inte ha kille på något sätt förutom som vän. Ska jag skriva LÅT MEJ VA i pannan? Eller skriva att jag är allergisk mot pungdjur ? Vette fasen. Börjar tröttna grymt, det borde ju egentligen inte bekomma mej men det gör det. Jag känner det mer och mer. Så nästa gång en kille står framför mej och allt talar för att denne skulle vara stjysst då går jag. Går inte på eran falska marknadsföring längre... Enough!
--pillan--